Månadens profil januari 2017

Dialekten från Göteborg finns kvar trots att det är många år sedan Anna-Lena Holgersson flyttade till Uppsala för att plugga till husdjursagronom. Siktet var tydligt inställt på att få jobba med hästar i någon form. Efter några kortare uppdrag ute i hästnäringen fanns hon med när hippologprogrammet vid SLU startade 1994.

Nu 22 år senare får hon, den 28 januari, ta emot ett pris från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin för sitt framgångsrika pedagogiska ledarskap inom hippologutbildningen. Anna-Lena Holgersson är Månadens profil på HästSverige under januari 2017.

- Jag blev nästan förstummad när jag fick besked om priset från KSLA, vilken ära och uppmuntran, säger hon. Samtidigt måste man ha klart för sig att detta också måste ses som ett lagpris.

- Att hippologutbildningen fått toppbetyg vid externa utvärderingar beror på att så många, det lilla engagerade teamet på SLU och alla lärarna på Flyinge, Strömsholm och Wången, gjort helhjärtade insatser. Och, naturligtvis, på de många högmotiverade och hårt arbetande studenter som passerat genom åren.

Hästtokig som barn

Anna-Lena älskade hästar redan som liten flicka. Foto: Privat

Anna-Lena har alltid haft en stor kärlek till hästen och bestämde sig tidigt för att hon ville jobba med hästar. Redan som riktigt liten flicka fick hon följa med sin mycket hästintresserade morfar som lät henne komma nära hästar i olika sammanhang. Men börja på ridskola fick hon inte göra förrän vid 11 års ålder.
- Vi bodde i ett vanligt radhusvillaområde i Floda nordost om Göteborg, och min mamma tyckte inte jag skulle få börja för tidigt. Så var det bara!

Nääs ryttarförening hos familjen Rydberg blev Anna-Lenas andra hem. Hon var där minst sex dagar i veckan för att rida, borsta hästar, träffa kompisar och hjälpa till med allt möjligt som behöver göras i ett stall.
- Rida lektion fick jag bara göra en gång per vecka, det räckte tyckte min mamma. Men jag kom på ett bra sätt att få rida mer. När någon elev blev avkastad under lektionen och kanske inte ville sitta upp igen, erbjöd jag snabbt mina tjänster. Jag lärde mig att sitta kvar på de flesta hästarna och ponnyerna.

Att kunna rida olika sorters hästar hade Anna-Lena nytta av när hon efter gymnasiet började jobba hos familjen Emanuelsson, vars gård är belägen mellan Lerum och Floda. Döttrarna Lotta och Anna var på den tiden framgångsrika tävlingsryttare på ponny i flera kategorier.

- Tjejerna var ambitiösa, minns Anna-Lena. De red flera ponnyer dagligen efter skolan, och några av dem fick de jobba hårt med för att de skulle utvecklas. Det var minsann inte bara färdiga tävlingsponnyer som pappa Bosse köpte åt dem.

Spot the Ball var en häst som Anna-Lena fick ha som sin egen hos familjen Emanuelssons. Foto: Privat

På gården fanns då endast några få stora hästar. Några ponnyer gick på ridskola och ridläger, medan andra var till försäljning som tävlingshästar. Många av hästarna var importerade, bland annat från England.

En av dem, Kings Court, fick Anna-Lena rida på träningar för Lars Parmler på Clarebergs ridskola. Den vackert prickiga Spot the Ball fick Anna-Lena ha som sin ”egen” och träna och tävla.
- Vi blev 5:a i distriktsmästerskapet, minns Anna-Lena. Vi red till tävlingen och på vägen ropade alla barn vi mötte att det var ”Pippis häst”.

- Jag var hästskötare på heltid och skötte det mesta runt hästarna hos Emanuelssons. Förutom att jag red två-fyra hästar per dag var det också stalltjänst med fodring, mockning, byte av täcken samt ut- och insläpp från hagarna. Jag fick även åka med som hästskötare på tävling, bland annat till Scandinavium. Det var full fart för det mesta under det året jag jobbade där.

Jobb med djur hägrade

Anna-Lenas första egna häst, fullblodet Pronto som hon köpte från Skogsvillan i Nossebro. Foto: Privat

Precis som många andra hästtjejer drömde Anna-Lena om att bli veterinär. Hon sökte in till utbildningen vid SLU sammanlagt fem gånger och blev som bäst tredje reserv. Samtidigt hade hon förstått att även agronomer kan arbeta med djur och sökte även den utbildningen och blev antagen. Hon tackade nej första gången men började utbildningen 1982.

- För att bli antagen till husdjursagronom behövde jag praktik på lantbruk och då hamnade jag på en gård i Nossebro i närheten av Vara. Det var ett fantastiskt ställe där ägarna verkligen vågade satsa på sitt eget sätt. Bland annat hade de en mjölkkobesättning av Jerseykor som inte var så vanligt då, plus att de, sedan 60-talet hade satsat på uppfödning av new forestponnyer och engelskt fullblod. De drev dessutom en anläggning där de odlade grönsaker  till försäljning.

På gården i Nossebro bedrevs också en ridskola i mindre skala och förutom att arbeta med lantbruket höll Anna-Lena ridlektioner på kvällarna.
- Jag tyckte det var roligt att få arbeta med barnen och hästarna men kände samtidigt att ridlärare inte var riktigt det jag ville göra. Det är roligt att undervisa, det tycker jag fortfarande, men då inom ämnen som rör hästen och dess välfärd, till exempel om utfodring.

Via agronomutbildningens första år vid en lantbruksskola nära Kalmar började till sist Anna-Lena vid SLU i Uppsala. Med sig i bagaget hade hon en fullblodshäst och en stark vilja att lära sig så mycket som möjligt om häst. Men då, 1983, fanns inte någon undervisning om häst på agronomprogrammet (endast 5 timmar under 5 år) utan det mesta handlade om kor, grisar och fjäderfä.

Äntligen häst på schemat

Anna-Lena har arbetat med hippologprogrammet vid SLU ända sedan starten 1994, och hon trivs fortfarande med uppgiften. Foto: Carin Wrange

Anna-Lena drog i de ”halmstrån” hon hittade och skrev bland annat en seminarieuppsats om skillnaden mellan naturlig betäckning och artificiell insemination inom hästaveln. Hon tog även kontakt med husdjursgenetikern Jan Philipsson vid SLU som gav henne rådet att läsa sin utbildning om lantbrukets djur och ha hästen som hobby vid sidan om.

- Men det struntade jag i, jag gjorde tvärtom, och bara något år senare öppnades plötsligt dörrar för att släppa in hästen inom den agrara sektorn. Det är till och med med en viss beundran som Jan Philipsson idag uttrycker att ”hon var klok nog att inte göra som jag sa”. En 5-poängskurs om hästens utfodring blev början på den satsningen.

Efter sin examen arbetade Anna-Lena några år, som först handläggare och därefter verksamhetsledare, vid Svenska Hästavelsförbundet (SH) som då hade sina lokaler på Jällaområdet strax utanför Uppsala. En av uppgifterna var att producera den första ”Blå boken” för SH, där statistik och information om premierade hästar inom olika raser presenterades.
Nästa steg i livet blev att gå en kompletterande utbildning inom pedagogik för att kunna söka jobb som hästlärare exempelvis på naturbruksgymnasier.

Behov av ökad kunskap inom hästnäringen

- Jag fick jobb på Hästsportens Folkhögskola, närmare bestämt på ”Trav- och galoppskolan” på Kvinnersta i Örebro men stannade bara något år där. Vid den tiden hade jag träffat min man och det fick mig att flytta tillbaka till Uppland för att bilda familj. Vi bor på en liten hästgård i Alunda nordost om Uppsala och våra tre barn i 20 – 25 årsåldern har mer eller mindre flyttat hemifrån.

Inom hästnäringen hade det i början av 1990-talet gjorts en utredning som tydligt visade att det fanns behov av en bättre utbildning med mer djup och bredd och med grund i vetenskap och beprövad erfarenhet inom ridsport, trav och galopp. På rekordtid tog Jan Philipsson och Göran Dalin vid SLU fram ett underlag som godkändes av statsmakterna och hippologprogrammet blev ett faktum hösten 1994. Utbildningen skulle placeras vid SLU i samverkan med Nationella Stiftelsen och bedrivas på riksanläggningarna Flyinge, Strömsholm och Kvinnersta (senare Wången).

- Jag blev uppringd av Jan Philipsson som erbjöd mig jobb med den nya utbildningen och självklart tackade jag ja till erbjudandet. Det har jag aldrig ångrat, det är fortfarande väldigt roligt.

700 hippologer utbildade sedan starten

De studenter som söker in till hippologprogrammet får göra flera olika prov, bland annat visa häst vid hand samt ett omfattande ridprov med både hoppning och dressyr. Foto: Carin Wrange

Sedan dess, vilket innebär 22 år, har hon arbetat med hippologprogrammet och 2011 blev hon föreståndare, en position med ansvar och drivkraft i navet i ett framgångsrikt hjul. Utbildningen, som till en början var en ”främmande fågel” vid SLU har nu fått en helt annan acceptans och stabilitet.
Det innebar ett stort lyft när utbildningen år 2010 gjordes till ett 3-årigt program och inriktningen galopp byttes mot islandshäst. Vid den granskning som gjordes av Universitetskanslersämbetet 2014 fick hippolog-kandidatexamen omdömet hög kvalitet samt yrkesexamen hippologexamen mycket hög kvalitet.

- Den här utbildningen är i ständig förändring och det finns många utmaningar, konstaterar Anna-Lena. Eftersom den bedrivs på tre riksanläggningar på olika håll i Sverige är det oerhört viktigt med samverkan och kommunikationen mellan oss och dem och mellan dem. Vid SLU i Uppsala har vi bara ett litet kansli, de flesta av de som jobbar med oss finns där ute i verkligheten bland hästarna.

Sedan starten 1994 har det utbildats över 700 hippologer, merparten inom ridsport. Cirka 85 procent av de utbildade finns kvar inom hästnäringen. Flera hippologer har fått jobb på chefsnivå och ett antal är verksamma utomlands.

- Det är viktigt för oss att programmet ligger rätt i tiden och att större förändringar görs i samverkan med hästnäringen, det vill säga de olika sporternas förbund, Svenska Ridsportförbundet, Svensk Travsport och Svenska Islandshästförbundet. Just nu jobbar vi mycket med rekryteringsprocessen, hur får vi till exempel fler från travsektorn att söka sig till utbildningen?

Fem frågor till Anna-Lena Holgersson

1. Vilka kunskaper har en utbildad hippolog jämfört med de ridlärare som utbildades på 1900-talet?
Idag har de som utbildat sig till hippolog en utbildning där de under tre års tid kunnat tillägna sig såväl praktiska som teoretiska kunskaper grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gällde även det 2-åriga hippologprogrammet. All undervisning sker med eller i närhet till hästen. Kunskapsmassan är både bred och djup. I det treåriga programmet finns utrymme för två 10-veckorsperioder då studenterna är ute på professionella arbetsplatser i hästnäringen. Inom trav- och islandshästsektorn är utbildningstraditionen i Sverige inte så lång som på ridhästsidan. Med hippologer kommer helt ny kompetens in beredd att axla såväl väletablerade roller som nya utmaningar.
2. Har hippologprogrammet inneburit höjd status bland de verksamma?
Hippologernas kompetens har bidragit till att kåren som arbetar i klassiska roller på ridskola har fått en bredare bakgrund och kan vara beredda på att svara på andra typer av frågor. Detsamma har skett inom arbetsområdet stallchef och hästutbildare.  Inom travsektorn har travskolor vuxit fram, något som inte funnits så länge, och flera hippologer har hittat sin plats där. En mycket vanlig roll för en hippolog är ämneslärare på gymnasiet.
3. Hur ser du på framtiden för hippologprogrammet?
Jag ser ljust på framtiden och tror att programmet ligger väl i tiden men man kan inte sitta still på sin kammare om man skall utbilda morgondagens arbetskraft. ”Utan spaning, ingen aning” som jag fick lära mig i min ledarskapsutbildning. Vi kommer att fånga in både ridsportens (Framtidens ridskola) och travets (Pegasus 2020) framtidsspaningar och se hur vi kan behöva utveckla utbildningen för att möta framtiden.
4. Vilken nytta har du haft av din agronomutbildning i arbetet med hippologprogrammet?
Utan kunskapen om djur, lantbruksnäringen och de referensramar och kontakter som utbildningen gav mig har jag svårt att tänka mig att jag funnit den intressanta väg som jag gått i hästsektorn. Jag är också övertygad om att jag inte skulle ha befunnit mig där jag är idag utan utbildning inom sektorn!
5. På din fritid är du aktiv som danstränare. Har du valt bort hästarna?
Nej då, ingen risk. I stallet hemma har vi tre hästar så jag får min dagliga dos minst varje morgon och kväll! Däremot har våra tre barn inte valt hästar som sitt intresse, det blev istället bugg och närliggande typer av dans. Eftersom detta också roat mig har vi haft mycket roligt tillsammans under deras uppväxt. Trots att barnen vuxit upp och flyttat är jag engagerad i föreningen Olands Bugg & Swing i Alunda. 
Att dansa är så likt att rida!!! Man samverkar med en partner genom fysisk kontakt mestadels i handfattningen. Takten, balansen, den lodräta positionen, viktfördelningen, den ickeverbala kommunikationen, dom förhöjda stunderna när allt bara stämmer!!!! Det är härligt, lite enklare och lite billigare.