Månadens profil mars 2016

Ingen arbetsdag är den andra lik för Arne Persson, chefsveterinär på ambulatoriska kliniken vid Universitetsdjursjukhuset, SLU i Uppsala. Han har arbetat med sjuka och skadade djur inom Uppsala och Knivsta kommuner sedan 1978, det som benämns Uppsala veterinärdistrikt.

Första kontakten med djurägarna sker nästan alltid per telefon. Arne Persson pratar med en djurägare vars häst behöver vård. Foto: Carin Wrange

Just den här dagen ska han precis gå på sitt arbetspass för nattens jour. Det är en fredag i februari och ännu vet Arne inte vad som väntar under kvällen och natten.

- Än så länge är det en djurägare som ringt om en häst strax utanför Uppsala som fått kolik. Jag och några veterinärstudenter åker dit om en stund.

Trots decennier av veterinärt arbete ute i fält känner Arne att han får ett adrenalinpåslag varje gång han är på väg ut till något sjukt djur. Det gäller att vara förberedd och på bästa sätt försöka hjälpa varje fyrbent patient.

Ett sjukbesök inleds alltid med ett telefonsamtal. Genom djurägarens egen berättelse får Arne och hans kollegor på ambulatoriska kliniken en första bild av situationen. Vad har hänt, hur bråttom är det, behöver de eventuellt förbereda hästkliniken vid UDS på att en patient kan  behöva remitteras in?
Kontakten med djurägaren är viktig för att prioritera rätt när det är flera uppdrag på samma gång.

- Vi är ett fantastiskt team här på ambulatoriska kliniken. Totalt arbetar här åtta veterinärer och vi ställer upp dygnet runt sju dagar i veckan. Många av oss har arbetat här länge och vi har stor erfarenhet av djursjukvård under fältmässiga förhållande.

Flera av Arnes kollegor har specialkunskaper inom vissa områden, till exempel obstetrik och gynekologi, som kommer väl till pass under vårens fölningar.

Hästar och kor är de vanligaste patienterna för ambulatoriska kliniken. Här undersöker Arne Persson en ko av rasen Simmental på gården Krusenberg. Förvaltare Jan Cederholm assisterar. Foto: Privat

Hästar är numera den vanligaste patienten, de utgör cirka 55 procent. Resterande är lantbrukets djur, i första hand mjölkkor och köttdjur. Någon enstaka gång handlar det om vård av gris, får eller get.

När Arne började jobba som veterinär 1977 var situationen helt annorlunda. Då var det kor och grisar som dominerade för de veterinärer som arbetade ute på distrikt.

Idag är anläggningarna för till exempel grisuppfödning mycket större och de har oftast en egen veterinär knuten till verksamheten när behovet uppstår.

Uppväxt på landet har präglat

Arne växte upp på en mindre gård i Lödöse i trakterna av Lilla Edet. Trots att gården inte var större än sex hektar åker och 30 hektar skog, räckte det för att försörja en familj.

- Vi hade fem mjölkkor och en arbetshäst. Min bror och jag fick tidigt lära oss att arbeta med djuren. Men den häst vi hade då fick jag inte köra förrän jag blev tonåring, pappa tyckte den var litet för stark för oss pojkar, minns Arne.

Uppväxten på gården har starkt präglat honom som människa, det har gett honom en ödmjukhet för alla sorters djur. Han utstrålar en sann stolthet över att kunna hjälpa djur som är i nöd och trots ett långt arbetsliv tycker han fortfarande att det är roligt att komma till jobbet.

- Dels gillar jag att få åka ut till djuren i deras hemmamiljö och dels trivs jag med att veterinärstudenter ofta följer med. Det är inspirerande att få lära ut och även diskutera  olika fall med studenterna. Jag trivs också med alla våra djurägare som är en förutsättning för att vi ska kunna undervisa kommande generationer veterinärstudenter.

Viktigt att snabbt hitta rätt

Många av hästarna som ambulatoriska kliniken åker ut till har drabbats av kolik. Här undersöker Inga Pellhagen, en av Arne Perssons kollegor, en sjuk häst. Foto: Carin Wrange

En stor och mycket detaljerad karta hänger väl synlig i lokalerna på den ambulatoriska kliniken. Den är ett av flera hjälpmedel i det dagliga arbetet. För veterinärerna på uppdrag gäller det att snabbt hitta fram till rätt gård.

- Nu under vintern är det många hästar som får kolik. Ju kallare väder, desto fler blir det. En vanlig orsak är att hästarna rör sig för litet och inte får tillräckligt med vatten. En del hästar dricker för litet när vattnet är väldigt kallt, ett uppvärmt kar, så kallade termobar, rekommenderas.

Även sårskador, hovbölder och misstänkta frakturer hör till vardagen för ambulatoriska kliniken. Oavsett om en del av patienterna behöver åka in till hästkliniken vid UDS är det nästan alltid ett hembesök som blir första åtgärd. Hur allvarlig en sårskada är, beror ju bland annat på var den sitter på hästen. Är det nära en led kan även ganska små sår behöva mer avancerad undersökning än vad som kan göras i fält.

Arne Persson har under åren tillbringat många timmar i bil på väg till och från sjuka djur. Foto: UDS

Om hästen är kraftigt halt och det finns misstanke om fraktur behövs också veterinär på plats för att ställa en första diagnos och eventuellt lägga ett kraftigt bandage som gör det möjligt att transportera djuret till klinik.
Tyvärr händer också att prognosen ser så illa ut att djuret måste avlivas på plats – också det är en del av den ambulerande veterinärens vardag.

- Men det är inte alltid som vi kontaktas enbart för de mer akuta problemen, säger Arne. I dag är det många hästägare som vill anlita oss för förebyggande vård. Exempel på det är olika typer av vaccinationer, undersökning av hästens munhåla samt blodprovstagning vid misstanke om EMS, en sjukdom som har uppmärksammats på senare år.

Fem frågor till Arne Persson:

1. När bestämde du dig för att bli veterinär?
När jag var cirka 17-18 år.
2. Har du själv något djur?
En liten terrier som förgyller min frus och min vardag. Denna lilla terrierhanne har också blivit en gäst på vår smådjursklinik inom UDS; alltid något problem som mina duktiga kollegor inom smådjursfacket är bäst på att ta sig an.
3. Vad är största skillnaden i ditt jobb idag jämfört med förr?
Djurbesättningarna har väsentligt fler djur oavsett om det är mjölkkor, grisar eller oftast också hästar.
4. Tycker du att dagens hästar har bra liv?
Ja, jag tycker att hästarna har det bra. Men vi får vara på vår vakt när det gäller en del ”vällevnadssjukdomar” som kanske delvis beror på att hästarna kan ha en bekväm vardag. Mina studenter tycker och undrar ibland när vi passerar en hage med ardennerhästar eller nordsvenska hästar om dessa hästar får ge ”uttryck för det arbete” som de är ämnade att utföra. Jag anser att en arbetshäst har en inbyggd vilja att arbeta. Dagens hästägare har också möjlighet att bygga väsentligt bättre stall och ridanläggningar än vad som var fallet på mitten av 1970-talet.
5. Vad tycker du att hästägare behöver bli bättre på?
Att undvika att deras kära vänner hästarna blir överviktiga; att hästarna får tillräckligt med motion. Att hästarna får en tillräckligt gott foder som näringsmässigt är anpassat till hästens arbete. Detta senare behöver inte betyda att man köper alla möjliga tillskottsfoder för att på så sätt ge det bästa till sina trotjänare hästarna.