Månadens profil oktober 2016

En tidningsartikel om The Mongol Derby fick Hanna Bäckström att börja drömma. Hon ville en dag rida det 100 mil långa loppet genom Mongoliet i Djingis Khans fotspår. I augusti förverkligade hon sin dröm.

Hanna Bäckström red 100 mil på nio dagar. Foto: Richard Donwoody

Läs mer om Hannas äventyr. Hon är Månadens profil på HästSverige under oktober 2016.

Starten för årets Mongol Derby gick i gryningen den 4 augusti då 42 ryttare från 13 länder gav sig iväg på det som kallas världens tuffaste lopp till häst. Den äldsta ryttaren i årets lopp var 60 år.
Loppet ska ridas på maximalt tio dagar, och i år gick loppet i en nordlig riktning genom Mongoliet. Ryttarna letar sig fram via gps och de byter hästar minst två gånger per dag. Sover gör de antingen hos herdefamiljer längs vägen eller på stationerna där de byter hästar.

Hanna förberedde sig noga inför resan till Mongoliet. Hon tränade både styrka och kondition vid sidan om den vanliga ridträningen. Hon intervjuade andra ryttare som gjort loppet och hon blev själv intervjuad av arrangörerna , som ville få reda på om hon var lämpad för utmaningen.

Hanna Bäckström var en av 42 ryttare som red i årets The Mongol Derby. Foto: Richard Donwoody

Till förberedelserna hörde även att köpa in lämplig utrustning, bland annat kläder och tekniska hjälpmedel. Enligt reglerna måste packningen vara minimal och Hanna lade stor omsorg att hitta det som hade låg vikt men ändå fungerade.

- Den totala vikten som ryttaren bär med sig under loppet får vara maximalt 5 kg och det ska då inkludera all utrustning. Packningen fraktas i sadelväskor på hästen och en liten ryggsäck på ryttaren, berättar Hanna. Eftersom temperaturen varierar mycket mellan dag och natt behövdes kläder som fungerade för alla situationer.

Många utmaningar

Årets upplaga av mongolderbyt, 108 mil långt, gick mest norrut i landet.

Att rida mongolderbyt innebär många utmaningar, både psykiskt och fysiskt. Det behövs bland annat kunskap i att navigera efter gps.
- Vi fick inga kartor, men det visste jag inte förrän jag kom dit, hemma hade jag tränat med karta och kompass. Till ganska stor del kunde man följa gps:n, så egentligen var själva navigeringen inte så komplicerad.

För att klara loppet behövdes också förmågan att rida helt okända hästar i full fart. Dessutom hästar som inte är särskilt vana vid den typen av ridning som förekommer i Sverige.
- Så fort man sätter i sadeln sätter hästen fart, så det gäller att ha ordning på utrustningen innan man sitter upp. Bland annat var det viktigt att spänna sadelgjorden rätt. Under ritten byter man häst efter cirka fyra mil, vilket innebär att jag vanligtvis red tre hästar per dag och bytte minst två gånger per dag, berättar Hanna.

Oftast gick hon upp redan vid femtiden på morgonen för att komma iväg tidigt. Den häst hon ville rida hade hon valt ut redan kvällen innan.
- Jag red yngre och litet snabbare hästar de första dagarna men valde sedan de något äldre och mer stabila mot slutet. Det gällde att sitta kvar hela vägen, om man ramlar av så springer hästarna bara iväg med packning och allt! Det råkade några av ryttarna ut för. 

Otäck olycka under tredje dagen

Äntligen i mål efter nio dagars ritt! Hanna red sista sträckan tillsammans med Josefine Shopman från Holland. Foto: Richard Dunwoody

Hanna var en av 27 ryttare som kom ända fram till målet i Mongoliet. Hon red 28 olika hästar och klarade av hela sträckan på nio dygn. Men loppet kunde ha slutat redan den tredje dagen för Hannas del.
- Under den dagen red jag ihop med några andra ryttare och vi hade litet bråttom fram till station nummer tio innan det blev mörkt.  På en ganska plan väg där vi galopperade så halkade plötsligt min häst och gick omkull. Jag trodde först att jag brutit benet men kände därefter att det var min arm som var skadad.

-Till en början trodde jag att det bara var en muskulär skada och fortsatte därför att rida, men med tio km kvar av distansen insåg vi att vi inte skulle hinna fram till stationen i tid utan fick då stanna hos en nomadfamilj längs med vägen.

Senare på kvällen tilltog smärtan i armen och Hanna larmade arrangörerna via den sändare hon ständigt bar med sig. Hon hämtades upp och fördes till närmaste station. Ett läkarteam konstaterade att axeln hade hoppat ur led och Hanna behövde sövas för att de skulle kunna dra axeln i rätt läge.
Efter några timmars sömn bestämde sig ändå Hanna för att fortsätta ritten. Några tankar på bryta loppet hade hon aldrig.
- Nej, absolut inte, säger Hanna. Jag försökte bara bli mer försiktig resten av loppet och det höll hela vägen fram.

Stöd åt Mongoliets hästar

Hästarna som rids i loppet ägs av nomadfamiljer i Mongoliet och varje häst undersöks av veterinärer såväl före som efter varje sträcka. För ryttarna gäller att disponera hästen på bästa sätt. Innan målgång ska hästens puls ha gått ner för att den ska bli godkänd vid besiktningen.

-Syftet med loppet, som i år reds för åttonde året i rad, är att samla in pengar för att stödja Mongoliets nomadkulltur med cirka 2.5 miljoner hästar. Varje deltagare får betala en rätt hög summa för att vara med.

Hanna vill gärna återvända igen till Mongoliet men då inte för att åter rida Mongolderbyt utan för att få uppleva landet på ett lugnare sätt.
- Det är ett fantastiskt vackert land men jag hann inte riktigt njuta av vyerna. Under ritterna var det alltför viktigt att koncentrera sig på hästen, vägen och underlaget, säger hon.

Många timmar i sadeln är inget som avskräcker Hanna. Här på distanstävling med sin tidigare häst Geneva. Foto: Privat

Nu är Hanna åter på sitt jobb som marknadsförare för Universitetsdjursjukhuset vid SLU i Uppsala. När hon tänker tillbaka på loppet i Mongoliet känner hon både stolthet och glädje över att hon faktiskt klarade av alla strapatser. Samtidigt är hon övertygad att hennes bakgrund som ryttare också var avgörande för att lyckas.

- Förutom att jag har haft två egna hästar har jag också varit medryttare till flera hästar under min tonårstid. Ofta red jag i mörker med pannlampa och massor av reflexer på mig och hästen. Det skrämde mig inte ett dugg att ge mig ut i alla typer av väder. Jag stod ut med både regn och blåst.

Hanna tillbringade även ett halvår hos en hoppryttare på Irland där hon skötte om ett stort antal hästar och red 3-4 per dag. Många var unghästar som skulle ridas in eller tränas vidare. Trots att jobbet var hårt, tyckte Hanna att det gav henne stor erfarenhet av att hantera olika sorters hästar i olika åldrar.

Tillbaka från äventyret i Mongoliet fortsätter Hanna att rida lektion på Akademistallet i Uppsala. Foto: Carin Wrange

Idag rider Hanna mest på ridskola en gång per vecka. Tiden räcker inte till för att ha egen häst då hon numera har en liten dotter. Innan Mongolderbyt red hon också regelbundet ihop med distansryttaren Karin Gadde Jennische, som bor utanför Uppsala, för att vänja sig vid många timmar i sadeln.

Hanna beskriver sig själv som en nyfiken och vetgirig person som vill lära sig mer om mycket. Hon tycker det var spännande att få uppleva hästhållningen i Mongoliet.

- Även om många upplever den som hård jämfört med i Sverige så är hästen väldigt viktig för mongolerna, de behöver verkligen sina hästar för att kunna leva och arbeta. 90 procent av alla transporter på landsbygden sker till häst.

Jobbar med marknadsföring på UDS

Hanna är marknadsförare på Universitetsdjursjukhuset vid SLU. Att locka fler djurägare till klinikerna ingår i hennes uppdrag. Foto: Carin Wrange

Till vardags, på jobbet vid UDS, är det sällan hon träffar de fyrbenta patienterna som kommer till djursjukhuset. Men de är ständigt i fokus för de marknadsinsatser som Hanna planerar. Det handlar bland annat om informationskvällar för djurägare kring olika teman.
För hästägare har det arrangerats föreläsningar om hovsjukdomar och fölsjukdomar. Det handlar också om att arrangera öppna hus och andra aktiviteter för att djurägare ska få kunskap om vad som händer på djursjukhuset.

Verksamheten vid UDS har även skildrats i olika TV-serier, bl a Djursjukhuset som SVT sänder. Hanna kan konstatera att det finns ett stort intresse bland djurägare att få veta mer om det som sker bakom kulisserna.

- Vi jobbar mycket med att det ska bli bättre för alla våra fyrbenta patienter. Nu senast har vi klassats som en ”kattvänlig klinik med guldstandard” vilket innebär att vi har gjort ett omfattande arbete för att anpassa kliniken mer för katterna och genom att vidareutbilda vår personal, allt för att vi ska kunna erbjuda ett bättre mottagande av våra kattpatienter. Ambitionen är att minimera stressen för katten både vid besöket på kliniken och under resan dit, berättar Hanna.

Fem frågor till Hanna Bäckström

1.Vad tänkte du på alla timmar du red i Mongoliet?
Tankarna upptogs mycket av själva navigeringen och att hela tiden försöka välja den säkraste och snabbaste vägen. Vi fick hela tiden vara uppmärksamma på mullvadshålen som finns överallt, det är lätt att hästen trampar ner i något av hålen och då kan det bli ganska otäcka fall om man har otur. Jag fokuserade helt på loppet och tänkte inte på så mycket annat. Hemlängtan till dottern hade jag förstås.
2. Hur är hästarna i Mongoliet?
Jag red många fantastiskt fina hästar med mycket mod, framåtanda och hög arbetsmoral. De är väldigt tåliga, starka och har en makalös förmåga att ta sig fram även i svår terräng.
3. Hur har du tränat för att orka rida så många timmar per dag?
Jag försökte träna mycket styrketräning och löpning vid sidan om ridningen. Det tycker jag var ett bra upplägg, jag kände aldrig att orken tröt. Utöver det förberedde jag mig även med lite mental träning som hjälpte mig att hålla fokus även när det var jobbigt.
4. Vad fanns i din packning?
På mig hade jag säkerhetsväst, hjälm, löpartights, handskar, ullstrumpor, trekkingskor, shortchaps och ullunderställströja och detta behövde jag inte väga in i de fem kilona. I de fem kilona som jag i huvudsak hade packat i sadelväskan ingick sovsäck, liggunderlag, regn- och vindtäta kläder, dunjacka, extra uppsättning ridkläder, litet apotek med sårvårdsprodukter och medicin, vattenrening, elektrolyter, powerbar, gel, ölkorvar, extra batterier och pannlampa.
5. Vilket äventyr väntar härnäst?
Jag tycker om att resa och det finns många resmål som jag gärna skulle besöka, men jag har ingen resa inplanerad än. Det kommer nog snart, mörka höstkvällar brukar inbjuda till att drömma sig bort.

Text: Carin Wrange, redaktör HästSverige 2016-10-01