Månadens profil mars 2015

I unga år jobbade Cecilia Hamilton med landslagshästar inom körning och hoppning. Numera är det bastanta nordsvenska brukshästar som gäller för hela slanten. Läs mer om Cecilia Hamilton som Månadens profil på HästSverige under mars månad.

Hingsten Halvar på väg ut för jobb i skogen. Foto: Emilia Ferguson

- Jag har alltid haft ett gott öga till just nordsvenska hästar, och nu kan jag inte tänka mig någon annan ras.
- Att äga en nordsvensk häst innebär inte bara att man har en häst. Det betyder också att vi för ett kulturarv vidare, vilket ger en extra dimension, säger hon.

Cecilia växte upp i Göteborg och tillbringade det mesta av sin fritid på ridskolan Clareberg, som då drevs av Liz och Lars Parmler. Cecilias stora intresse för hästar resulterade i att hon efter högstadiet på heltid började jobba på ridskolan.

- Jag jobbade både med ridskolehästarna och Parmlers tävlingshästar. Jag fick hjälpa till med att rida Lasses hopphästar och även följa med på tävlingar. Det var kul och lärorikt.
Efter några år hos Parmlers började Cecilia fundera på hästjobb utomlands. Ungefär då fick hon veta att fyrspannskusken Christer Påhlsson sökte hästskötare inför VM i Ungern 1978. Cecilia fick jobbet och fick nu uppleva en helt annan disciplin inom sporten. Nu kom konsten i att köra häst in i hennes liv.

Körning på hög nivå

Efter äventyret med VM i Ungern fortsatte hon hos Christers bror Nicke Påhlsson när han började med fyrspann följande vår. Det blev fem säsonger med Nickes körhästar.
- Eftersom Nicke tävlade mycket då och ville ha nära till flera tävlingsplatser så bodde jag och hästarna under långa perioder på en anläggning i Holland, från april fram till en bit in på sommaren.

Cecilia jobb var att sköta och träna hästarna under veckorna medan Nicke som på den tiden försörjde sig som hovslagare var hemma i Skåne för att jobba. Inför tävling åkte han till Holland för att träna och tävla.

Hästar har alltid funnits i Cecilia Hamiltons liv. Foto: Carin Wrange

Via Nickes internationella kontakter fick Cecilia 1983 chansen att börja jobba hos en fyrspannskusk i USA, Deirdre Pirie. Hon hade sin gård utanför Boston i Massachusetts, och här fick Cecilia uppleva nya äventyr.

- Det första som hände var att vi firade 100-årsjubileet för American Carriage Association, med att åka ett helt gäng fyrspann med coachvagnar runt i Central Park i New York. Efter det kunde vad som helst hända i Amerika, kändes det som.

- Senare åkte vi till Europa inför VM som gick i Ungern igen 1984. För att få med oss allt lastades vagnar och massor med utrustning i en släpvagn som skeppades över, medan vi och hästarna flög över.

Trivs med sina nordsvenskar

Under åren i USA hann Cecilia även jobba med galopphästar på olika ställen. Det var också i USA hon träffade Dick, eller Richard Ferguson som han egentligen heter. Intresset för hästar har de gemensamt.

- Så småningom insåg jag att det nog fick räcka med mitt liv som hästskötare. det var dags att bli något riktigt, och helst ville jag bli veterinär.

Sagt och gjort. De packade och flyttade hem till Sverige och Cecilia blev antagen till veterinärprogrammet vid SLU. Dick skodde hästar.
På 1990-talet köpte de gården Berga i uppländska Faringe. Här har de nu ett 10-tal nordsvenska hästar.

-Ja, och så ”Dicks” sporthäst också, ett svenskt halvblod med amerikanskt fullblod på mödernet, en egen uppfödning, som han tävlar i dressyr, hoppning och fälttävlan, tillägger hon.

Cecilia Hamilton kan numera inte tänka sig någon annan häst är den nordsvenska. Här kör hon Håbrand. Foto: Emilia Ferguson

Cecilia har själv lämnat tiden med sporthästar bakom sig. Hon tycker att nordsvenskar passar utmärkt för det hon idag vill göra med hästar.

-Till gården hör lite skog, så det fanns äntligen ett skäl att skaffa en nordsvensk häst. Vi tar hem egen ved och det görs bäst med häst som tar sig fram överallt.

Framgångsrik avel

Den första nordsvensken som köptes var stoet Hannha. Cecilia hade sett henne i Morkarla och fick efter viss övertalning köpa henne. Hannha fick ett antal föl under åren. Det första var Hedda som föddes 2001 och som numera är ett av två avelsston. Hannha fick 2009 även avkomman Hårleman som idag verkar som godkänd hingst i Kalmartrakten.

Även Hedda har lyckats producera godkända hingstar. Halvar är nu nio år och har klarat av alla prov som behövs medan lillebror Håbrand har ett prov kvar innan även han blir godkänd.

- Just nu jobbar jag rätt mycket med fyraåringen Håbrand då han ska göra sitt bruksprov på Grevagården i mars, berättar Cecilia. Och treårige Karl, som också ska åka och visa upp sig.

Två av gårdens hingstar, Håbrand och Karl, får litet rykt i solskenet. Foto: Carin Wrange

Sedan 1999 har det fötts upp ett 20-tal hästar på Berga. Det är ingen stor avelsverksamhet, här föds 1-2 föl per år, men de håller hög kvalitet. Cecilia och Dick är även flitiga inom Föreningen Nordsvenska Hästen, såväl centralt som lokalt.

- Vi försöker uppmuntra intresset för nordsvensken genom att verkligen jobba med våra hästar. Vi arrangerar körkurser,premieringar, har unghästträffar, sommarutflykter med mera.

- Nordsvensken är en mycket träningsbar och rolig häst att arbeta med. Dessutom är det en sund hästras, avlad som lanthäst i århundraden för att vara en bra och kostnadseffektiv arbetskamrat i olika sammanhang. Idag är det en utmärkt häst för flertalet discipliner inom ridning och körning. Pigg och samarbetsvillig, och “trygg och snygg” som det står på FNH’s nya mössor!

Den nordsvenska hästen är en av tre inhemska raser i Sverige och antalet registrerade hästar är betydligt färre nu än för 50 år sedan. Namnet fick rasen år 1900 och uppdelningen mellan nordsvensk brukshäst och nordsvensk travare gjordes 1964.

Under 1800-talet korsades flera större tunga hästraser från Europa in i det som då kallades svenska lanthästen, men det gav inget bra resultat. Rasen restaurerades med hjälp av norska hästar, som i alla tider utgjort en del av hästbeståndet och avelsmaterialet.

Fem frågor till Cecilia Hamilton

1) Hur stor är den nordsvenska rasen idag?
Allt som allt finns det kanske 8-10 tusen nordsvenskar, det är lite osäkert. Det som bekymrar oss lite är återväxten.
2) Ökar intresset för att äga en nordsvensk häst?
Det tror jag vi kan säga. Vi jobbar på det! Många fler än idag skulle kunna ha roligt och trivas bra med en nordsvensk!
3) Finns det någon risk för inavel inom rasen?
Risken är inte överhängande i dagsläget. Man är inom avelsföreningen medveten om faran och av det skälet har rasen många hingstar i förhållande till antalet ston, tänk motsatsen till matadoravel. Sen skulle vi behöva fler betäckta ston, förstås. I år kommer sådär 240 föl att födas och det är lite för lite i det långa loppet.
4) Hur görs bruksprov för nordsvenska hingstar?
Det är ett körprov som avläggs vanligen när hingsten är fyra år. Hästen är spänd för en arbetsvagn med ett lass på cirka 300 kg. Man kör en markerad bana i terrängen, sådär 300-400 m lång. Hästen bedöms i olika moment, anspänning och frånspänning, igångsättning och dragteknik, halter och ryggning, och temperament, samarbetsvilja och lydnad. Den stora utmaningen är att man ska göra allt detta på premieringsplatsen, med 100 andra hingstar runt omkring!
5) Finns det några sjukdomar inom rasen?
Det är som sagt en mycket sund ras. I avelssammanhang så ska hingstar innan de får visas friröntgas med avseende på hovbroskförbening, och där åker någon hingst varje år, men det är inget stort problem. Veterinärnotan är i regel liten för nordsvenskägare.

Tidigare Månadens profiler på HästSverige