Månadens profil augusti 2017

Nolltolerans mot alla typer av prestationspåverkande och smärtstillande medel till häst. Det är Peter Kallings rättesnöre inom hästsporten sedan många år tillbaka. Ända sedan 1990-talet har han tagit strid för att hästar inte ska tävla med medicin i kroppen. Under augusti är han Månadens profil på HästSverige.

Peter Kallings är ansvarig för dopningskontrollerna vid EM i Göteborg i slutet av augusti. Foto: Carin Wrange

- Det är helt nödvändigt med mer strikta regler när det gäller tävling med djur jämfört med humanidrotten. För att undvika överutnyttjande måste vi ha hårdare regler för djuren, nolltolerans helt enkelt.
 
Peter, som är utbildad veterinär, har jobbat med dopningskontroller och förebyggande arbete sedan 1990-talet. Han är expert och sakkunnig i dopnings- och medicineringsfrågor för såväl ridsport samt trav- och galopp. Internationellt har han ansvarat för provtagningen vid många mästerskap som OS, VM och EM samt världscupfinaler.

Inom kort är det dags igen. Under EM i ridsport som hålls sista veckan i augusti i Göteborg finns Peter på plats med ett helt team runt sig. Då är FEI (Internationella ridsportförbundet) hans uppdragsgivare. Internationellt har diskussionerna kring dopning och otillåten medicinering under många år skiljt sig från det svenska synsättet, men nu börjar de flesta länder i världen där det bedrivs hästsport ställa sig bakom nolltolerans.

Vetenskapliga bevis avgjorde beslut

- Vi sitter inte längre i vår egen svenska sandlåda, konstaterar Peter. Situationen idag är annorlunda än för bara tio år sedan. Men vid en kongress i Lausanne 2010 var det nära att FEI ville införa nivåer på smärtstillande läkemedel under tävling som motsvarande behandling vid skada. Förslaget kom framförallt från nordamerikansk sida där det är tillåtet. I den slutliga paneldiskussionen kunde jag och en ordförande från det franska ridsportförbundet gentemot en amerikansk veterinär och ordföranden för Kanadas ridsportförbund, argumentera kraftfullt mot förslaget och vi lyckades stoppa det.

Peter kunde då anföra skäl byggda på veterinärmedicinsk forskning om läkemedel. I studierna till hans avhandling vid SLU höghastighetsfilmades hästar som fått det smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedlet fenylbutazon. Studierna visade att även låga doser dolde hältor.

- Det kändes skönt att kunna lägga fram vetenskapliga bevis och det gjorde nog att vi kunde stoppa förslaget att tillåta låga nivåer av läkemedlet hos tävlande hästar. Efter detta trodde jag att FEI skulle vända mig ryggen och att jag skulle bli persona non grata, men det blev precis tvärtom. Jag blev istället tillfrågad om att sitta med i en expertgrupp vid FEI vars uppgift var att bedöma dopningssubstanser.

Efter viss betänketid bestämde sig Peter för att acceptera erbjudandet från FEI. Han såg risken i att bli bakbunden i arbetet mot dopning inom ridsporten, men genom att tacka ja skulle han ha möjlighet att kunna påverka processen inifrån. Han är fortfarande nöjd med sitt beslut och han får fortsatt uppdrag för FEI, bland annat vid OS i London och Rio. Han blev nyligen tillfrågad om att även vara ordförande för en arbetsgrupp som ska se över FEI:s listor över förbjudna substanser det närmaste året.

Ökad samsyn inom världens hästsport

Vid dopningskontroll tas såväl blodprov som urinprov. Foto: Carin Wrange

- Vid den senaste internationella dopningskonferensen i Uruguay 2016 togs beslut om att börja förbjuda bruket av fenylbutazon även inom den sydamerikanska galoppen, vilket var ett klart trendbrott. Det är glädjande att Nord- och Sydamerika börjar närma sig det europeiska synsättet som även inkluderar hästsporten i Asien, Australien och Nya Zeeland.

Men Peter poängterar att även om hästsportens organisationer har börjat närma sig samma synsätt finns det alltid de som försöker fuska sig till framgångar.
- Fuskarna befinner sig alltid steget före inom såväl hästsport som inom humanidrott, men jag tycker dock det nu har minskat till ett halvt steg. Med bättre analysmetodik och ett effektivt nätverk sprids informationen snabbare.

Vid provtagning av hästens urin behövs en box med gott om strö. Foto: Carin Wrange

I Sverige genomförs cirka 4 500 dopningskontroller varje år och det inkluderar såväl trav- och galopp som ridsport. Merparten av proven, cirka 3 600 görs inom travsporten. Vid alla dopningskontroller är det viktigt att provtagningen går rätt till och utförs av utbildad och godkänd personal.
Det måste vara ordning och reda på allt, såväl provtagningen som alla ifyllda protokoll. De två proven, A + B-prov, skickas till särskilda laboratorier, i Sverige till SVA i Uppsala. A-provet analyseras först och om det visar sig att det provet är positivt, analyseras också B-provet, men då på annat laboratorium, i regel det franska laboratoriet i Paris.

Det är inte bara olika typer av dopningssubstanser som kan upptäckas vid provtagning. Även utvärtes läkemedel som salvor med cortison eller andra karenstidsbelagda läkemedelssubstanser upptäcks. För teamet runt en tävlingshäst gäller det att vara uppdaterad på vad som är tillåtet att använda, i annat fall kan det få dramatiska konsekvenser. Det inträffade bland annat vid OS i Aten 2004 när hoppryttaren Ludger Beerbaums häst Goldfever var behandlad med en muggsalva som innehöll cortison. Det kostade tyska hopplaget en guldmedalj.

- Problemet är att man aldrig kan säga hur en häst fått i sig en substans, till exempel cortison. Den kan lika gärna vara injicerad i en led och ge samma utslag vid en analys, påpekar Peter.

Urinprov och blodprov skickas till särskilda laboratorier för kontroll. Foto: Carin Wrange

OS i London 2012 var det första olympiska spelet där ingen häst testades positivt vid dopningskontrollerna. Peter var även då en av två ansvariga veterinärer som tillsammans med assistenter tog hand om provtagningarna. Under ett OS provtas de fyra främsta hästarna samt ytterligare några slumpmässigt utvalda.

Vid EM i Göteborg kommer Peter att ha ytterligare en veterinär samt sex assistenter vid sin sida för att klara av alla provtagningarna.
Tävlingarna hålls såväl inne på Ullevi som på Heden och dopningskontrollerna kommer att vara fördelade på dessa två ställen då de behöver ske i så nära anslutning som möjligt till respektive disciplin (hoppning, dressyr, fyrspannskörning och paradressyr).

Hästvälfärd viktigt på alla nivåer

Peter var en flitig ryttare i sina yngre år. Här med en av Strömsholms skolhästar vid en internationell tävling för studenter. Foto: Privat

För Peter spelar det egentligen ingen större roll om det är mästerskap eller bara en ”vanlig” tävling inom hästsport. Han värnar lika mycket om hästen på lokal tävlingsnivå som på ett mästerskap. Med en bakgrund som hoppryttare vet han vad det krävs av en tävlingshäst.
- Numera är det sällan jag rider men känslan sitter fortfarande kvar. Jag var duktig på att sitta kvar även på hästar som gjorde sitt bästa för att bli av med ryttaren.

Peter växte upp i Stocksund och började som 10-åring rida på Solna ridskola. Somrarna tillbringades alltid på Gotland där farfar, som var gammal hästkarl, hade ett antal russ. Både Peter och hans två systrar fick varsitt russ att rida på och när sommaren var slut fick russen följa med till Stockholm för att stallas in i Solna.
- Jag blev ganska snart för stor för mitt russ så han fick flytta tillbaka till Gotland, minns Peter.

Peter fortsatte, parallellt med en ishockeykarriär, rida under hela tonårstiden och kom 1972 in på hästskötarkursen i Flyinge. De sexton eleverna, varav fyra killar, fick bita tag i en verklig utmaning när de började. Flyinges hingstar hade fram till dess endast ridits i det lilla ridhuset på anläggningen. Nya beridaren, Ragnar Gustavsson,tyckte att hingstarna skulle ridas även på andra ställen, bland annat på utebanan. Det resulterade i att alla utom Peter blev avkastade från sina hästar.
- Då hade jag nytta av att ha lärt mig sitta kvar barbacka på ett oinridet russ! Jag red många olika hingstar på Flyinge, ibland upp mot fem olika varje dag, det var kul och utmanande. Jag red bland andra Dragon, Daktyl, Ciceron, Urbino och så Flamingo som då var bara tre år.

Utbildade hingsten Ismir

Peter hoppar Ismir, en hingst som han red in och tränade för bruksprovet. Ismir, e. Indus -Ursus-Iliad, blev godkänd både som 3- och 4-åring. Foto: Privat

Efter kursen på Flyinge kände Peter att han gärna ville jobba med hästar och även stanna kvar i Skåne. Det blev jobb på Helsingborgs djursjukhus som djursjukskötare en period. Att jobba inom djursjukvården gav mersmak och han sökte till veterinärutbildningen, blev antagen, och började vid SLU i Uppsala 1976. Utbildningen hade då precis flyttat från Stockholm till Uppsala när Sveriges lantbruksuniversitet skulle bildas genom sammanslagning av Veterinärhögskolan, Skogshögskolan och Lantbrukshögskolan.

Peter fortsatte rida i Uppsala, både på ridskolan vid Akademistallet samt kompisars hästar. 1979 fick han i uppdrag av uppfödarna Nils-Erik och Nils-Gunnar Hansson att rida in och visa hingsten Ismir vid bruksprovet på Flyinge.
- Jag kontaktade Janne Jönsson för att få goda råd hur jag skulle träna Ismir på bästa sätt. Bruksprovet gick bra, hingsten blev godkänd både som 3- och 4-åring, och jag fick fortsätta att utbilda och tävla honom ytterligare något år. Han var väldigt trevlig att rida och vi tävlade i hoppning upp till 1.20 - 1.30 meter, sedan var det andra ryttare som tog över.

Peter var då färdig veterinär och arbetade bland annat som klinikveterinär vid Helsingborgs regiondjursjukhus.

Ett uppmärksammat dopningsfall fick hästsporten att agera. Reglerna kring dopning och otillåten medicinering styrdes upp. Foto: Svensk Travsport

I början av 1980-talet inträffade en av de första stora dopningsskandalerna i Sverige, det så kallade ”Brilanafallet” där en travhäst testades positiv för flunixin, en antiinflammatorisk smärtstillande substans som fanns i det amerikanska läkemedlet Banamine (sedan registrerat i Sverige som bl a Finadyn).

Efter den händelsen beslutade trav- och galoppsporten i Sverige att styra upp reglementet kring dopning och otillåten medicinering. ATG (AB Trav & Galopp) bildade en policygrupp för dopningsfrågor och Peter blev tillfrågad om han ville undersöka olika substanser som kunde förekomma inom sporten.

Peter anställdes som doktorand vid SLU på pengar från ATG och påbörjade studierna med Lars-Erik Appelgren och Sune Persson som handledare. Studierna gjordes inom farmakologi, vetenskapen om läkemedel, och Peter fokuserade främst på fenylbutazon och dess påverkan på halta hästar.
- Jag studerade även andra preparat, bland annat det luftrörsvidgande clenbuterol, som finns i preparatet Ventipulmin, och som då ansågs vara prestationshöjande hos häst. Tillsammans med kollegan Carina Ingvast Larsson kördes försök med häst som fick springa på rullmatta och där vi mätte syreupptaget med eller utan medicin. Vi kunde konstatera att de luftrörsvidgande medicinerna inte hade någon effekt på friska hästar men att det däremot har effekt på hästar med luftrörssjukdomar.

- Under de åren jag var doktorand vid SLU fanns unika möjligheter till bra studier om träningsfysiologi hos hästar. Då fanns två rullmattor, en travbana, ett avancerat laboratorium och inte minst många duktiga forskare. Många försök gjordes med aktiva tävlingshästar och vi undersökte flera substanser som man misstänkte kunde påverka prestationsförmågan.

Därefter anställdes Peter som överveterinär vid ATG:s klinik och forskningsavdelning, vilket han var i tio år innan han 2004 blev forskningschef för Stiftelsen Hästforskning.

Doktorsavhandling om smärtstillande läkemedel

I sin avhandling studerade Peter bland annat det smärtstillande läkemedlet Fenylbutazon. Foto: Carin Wrange

Den färdiga avhandlingen kom främst att handla om hur lång tid effekten av fenylbutazon och andra antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel (s k NSAIDs) finns kvar i hästens kropp. Peters studier visade att smärtlindringen satt i betydligt längre tid än vad man känt till tidigare.
- Samtidigt visste vi att hästar tävlade med läkemedlet i kroppen. Det var något vi veterinärer inte kunde acceptera och som vi också krävde ett förbud på inför bland annat ryttar-VM 1990.

VM i Stockholm blev Peters första uppdrag som ansvarig för dopningskontrollerna. Innan dess hade det inom svensk ridsport tagits bara ett 10-tal prov per år, i början i form av salivprov. Nu skulle det tas prov inom samtliga grenar och sammanlagt fyra veterinärer engagerades under Peters ledning. VM 1990 blev något av ett startskott för en renare ridsport då såväl sponsorer som veterinärer och media krävde en förändrad syn på medicinering av tävlingshästar.

Peter känner sig nöjd när han tänker tillbaka men är samtidigt medveten om att det gäller att aldrig släppa kontrollen, att aldrig låta fuskarna springa långt före.
- Det är för hästarna skull, de kan inte själva välja om de ska tävla eller inte, säger han.

Fem frågor till Peter Kallings:

1. Vilka substanser håller ni ögonen på för närvarande?
Kobolt, stanozolol, DMSO m fl.
2. Finns det samarbete mellan hästsport och humanidrott vad gäller dopning?
Inte direkt, men indirekt genom att de flesta av hästsporternas regelverk idag delvis bygger på humanidrottens WADA-regler (World Anti Doping Agency).
3. Hur mycket forskning görs idag om otillåtna substanser?
En hel del, inte minst inom internationell galopp som är vägledande för övrig hästsport. I Sverige bidrar vi med en liten del, men inte med samma resurser som på 1980-90-talen.
4. Vad innebär ditt uppdrag som forskningschef för Stiftelsen Hästforskning?
Jag ansvarar framförallt för bedömningar av inkomna forskningsansökningar från svenska och norska hästforskare.
5. Händer det att ni tar dopningsprov på lägre tävlingsnivå?
Ja, i Sverige tas prover på alla nivåer.